AIRE
till ERICA DEARDEN
vinden blåste hennes sköte fullt
havet får henne på tjocken
vattenmoder : lufttös
varken en stor örn, eller
en liten örn:
en vinge krusade vattnet
och den andra svepte himlen
stjärten skummade havet
och näbben klapprade mot klippan
1 Färger
Hela vintern medan de beigefärgade bergen bakom mitt hus svampar ner sig till träsk, håller jag kvar ögonblicket då jag snorklade i lugnt klart hav och bottnen försvinner i blått - plötsligt flyger jag upp och ner; tittar upp och den silvriga ytan krusar sig som molnbankar, tittar ner och där finns inget annat än himlen.
Genom alla de grå månaderna rör jag vid min panna för att känna efter om jag ännu bär det där blå ögonblicket inom mig. Hela våren medan heden dränerar ut sin vattenmassa genom kulvertar under mitt hus, utan yta, utan färg, sluter jag ögonen och lyssnar till mina andetags raspande genom gummislangen, känner mina simtag bära mig framåt, andas, blått, andas, blått, andas, blått.
Kulvertarna rinner ner i floden, floden flyter runt byns utkanter, fastän butikerna och husen på huvudgatan på senare år har byggt sandsäcksvallar, där väggarna möter trottoaren - hedens flöden hävdar sig allt häftigare. I staden där jag har mitt kontor brukar den nergiftade oljiga floden också smyga sig bakvägar, men då ett hamnområde är en självskriven del av förnyelsekonceptet, intar jag numera ofta lunch bland lasthus konverterade till kaféer, barer, lägenheter, shoppingcenter, en flerskärms biograf. Jag väntar mig att en båt eller en simmare skall störa den bruna ytan, skärm, pråm, plog, och undrar om alls någon, måsar och fiskare undantagna, skulle märka om vattnet byttes ut till ljus eller glas.
Jag äter min sandwich, tittar upp på himlens alla korsvägar av flygstrimmor, ett himlaskap som du skulle ha lika svårt att känna igen som stadens utseende nu. När jag såg på himlen med dig skulle det ha tagit en hel dag att väva lika många strimmor, andas, blått, andas, blått, andas.
2 Yta
Floden Aires tröga flöde får mig att tänka på den där gången i förra århundradet, då vi vandrade längs hamnen i Västervik, och du sa titta därborta. Alltid när du sa titta därborta med den där pressade, snabba tonen och fingrade på dina pärlor, såg jag alltid åt andra hållet. Jag är inte säker på om jag såg pojkens kropp, eller bara de krökta ryggarna på de nyfikna, men jag har en bild av tanken, så dykarens mask upp ur vattnet, en hand på träbryggan, den andra som lyfter något vitt och slappt till ytan.
Nästa dag simmade jag ut till en vik med klippor och tallar, klättrade upp på en dykplattform och fastnade. Då jag såg ner i det grumliga gröna vattnet visste jag att det gråvita skimret inte var en kropp, bara nedtyngda plastbehållare fästa vid ankarkättingen, men jag kan ännu känna hur det vände sig i magen, hur kallt det varma vattnet, som omklamrade bröst och nacke, kändes, då jag simmade tillbaka med hopknipna ögon, studsade upp på tårna strax jag nuddade botten, sprang så fort jag kunde tvinga mina knän till.
Detta hände långt innan jag rörde vid en död kropp, din, fascinerad av hur du tycktes tömd på all fuktighet, fraktalmönstret över din hud som torkade lerytor.
Intresserad av att läsa mer? Antologin "Interland" utkommer i september
2006 och kan köpas från www.books.fi
Translate into
